Svärmen som försvann — och vad jag lärde mig

En perfekt dag av fel anledningar

Det var en sådan varm, stilla junieftermiddag som biodlare älskar och fruktar i lika delar. Perfekt flygväder — och perfekt svärmväder. Jag hade sett visecellerna veckan innan, intalat mig att jag skulle ta hand om dem "till helgen", och bina, som de alltid gör, följde sin egen kalender.

När jag kom upp till bigården var luften redan full av bin. En god halva av samhället hade lyft och samlats i ett surrande, fotbollsstort klot i grannens gamla äppelträd, fyra meter upp.

Bärgningen (och ursäkten)

Det finns en särskild ödmjukhet i att knacka på grannens dörr och förklara att flera tusen av dina bin nu bor i deras trädgård. Våra var som tur var nyfikna snarare än oroade. Själva bärgningen var enklare än samtalet:

• En lånad stege.
• En kartong stadigt hållen under klotet.
• En bestämd, beslutsam skakning.

Större delen av svärmen föll rakt ner; resten följde inom en timme när de kände drottningens doft därinne. På kvällen var de inflyttade i en reservkupa och byggde vax som om ingenting hade hänt.

Vad jag faktiskt lärde mig

• Svärmsäsong är en deadline, inte ett förslag. När du ser laddade viseceller har samhället redan bestämt sig. Att "vänta till helgen" är helt enkelt att vänta för länge.
• Inspektera i en rytm på 7–9 dagar på senvåren. Det är fönstret då viseceller går från ägg till täckta. Missar du det missar du din chans att agera.
• Ge dem utrymme innan de ber om det. Den verkliga orsaken var trängsel — för många bin, för lite plats. En extra låda och lite ramhantering hade förhindrat hela episoden.
• En svärm är inget misslyckande; det är biologi. Fortplantning är vad ett friskt samhälle är byggt för. Vårt jobb är att förutse den, inte att ta den personligt.

Vi förlorade lite honung den säsongen. Vi vann ett andra samhälle och en läxa som stannat hos mig sedan dess: bina är aldrig sena. Det är vi.