Årets första inspektion: Vad vi hittade
Efter en lång svensk vinter är det alltid ett ögonblick av nervös förväntan att öppna kuporna för första gången. I år överraskade bina oss.
Den långa väntan är över
Det finns inget ögonblick under biodlaråret som liknar den första inspektionen. Från november till april står kuporna i vår bigård i Svinninge stängda, och hela vintern får man gissa. Höll klotet ihop? Överlevde drottningen? Finns det foder kvar för att nå de första maskrosorna? Man lyssnar vid flustret kalla dagar, man lyfter på kupans bakkant för att känna vikten — men man vet aldrig riktigt förrän man lyfter på locket.
I april, den första stilla morgonen över 12 °C, öppnade vi dem äntligen.
Vad vi hittade
Tre av våra fyra samhällen kom igenom vintern starka. När vi lyfte på täckglaset på den första kupan möttes vi av det låga, nöjda surret som varje biodlare hoppas på — ljudet av ett samhälle som lever och har fullt upp. Klotet hade flyttat upp på färskt foder precis som det ska, och inom några minuter kom de första dragbina tillbaka med klargul pollen på benen. Sälg och krokus, troligen — det tidigaste draget kring Svinninge.
Den riktiga överraskningen var den fjärde kupan. Det var samhället vi oroat oss för hela vintern: litet inför oktober, lätt på foder. Vi hade nästan avskrivit det. I stället var det det livligaste av dem alla, med ett tätt yngelmönster redan över tre ramar. Bin följer sällan samma manus som vi.
En snabb, varsam koll
Den första inspektionen är inte rätt tillfälle för en fullständig genomgång. Tidigt på våren kyls ynglet snabbt, så vi håller den kort och målmedveten:
- Lägger drottningen ägg? Ägg och unga larver betyder att hon klarade sig och är i arbete.
- Finns det foder? En ram eller två täckt honung i kanterna är en försäkring mot en sen köldknäpp.
- Är samhället friskt? Inga fläckar på kupans framsida, ingen ovanlig lukt.
- Utrymme? Inte än. Att tränga bina med tomma lådor för tidigt kyler dem bara.
Anteckningar inför säsongen
Vi gav de två starkaste samhällena lite pollentillskott för att stötta den första stora yngelvågen, och lät de övriga bygga naturligt. Maskrosorna är kanske tre veckor bort. Tills dess räknas varje varm eftermiddag.
Att öppna kuporna efter en nordisk vinter slutar aldrig kännas som ett litet mirakel. Fem månaders mörker, och livet fortsatte helt enkelt inne i lådan. Det är det stilla privilegiet med att hålla bin så här långt norrut.